Nyårsklockan av Lord Alfred Tennyson

Nyårsklockan

Anders de WahlAtt dikten Nyårsklockan (med den kända versraden "Ring, klocka ring") av lord Alfred Tennyson (1809–1892), svensk översättning (postumt utgiven 1890) av Edvard Fredin (1857–1889), reciteras vid tolvslaget på Skansen är en gammal svensk tradition.

Första gången var 1895 då dikten lästes av Nicklas Bergendahl, kallad Magnis på Nabben, året efter var det snökaos och därför inställt, men 1897 deklamerades dikten av den som kom för många att bli starkt förknippad med den, en då nästan 29-årig teaterelev vid namn Anders de Wahl som hade blivit tillfrågad av Artur Hazelius. De första decennierna lästes dikten bara för besökarna på Skansen, men sedan, fram till och med 1955, kunde dikten även höras i radio.


Andra personer som läst dikten:

1898 - Per Oscar Eliasson, skådespelare.
1899 - Ruben G:son Berg, litteraturhistoriker.
1900 - Lambert Lindblad.
1901 - Konstantin Axelsson, regissör och skådespelare.
1905 - Bror Olsson, skådespelare.
1917 - Ivan Hedqvist, skådespelare.
1925 - Uno Henning, skådespelare.
1931 - lästes Nyårsklockan ej. Skansenchefen professor Lindblom höll istället ett högtidstal.
1934 - läste de Wahl dikten i radio ifrån Sveriges radios studio på Kungsgatan 8 i Stockholm, medan Uno Henning läste dikten på Skansen.
1939 - Arnold Sjöstrand, skådespelare.
1940 - Nyårsklockan lästes inte alls på Skansen, men de Wahl läste den i radio.
1946 - Rune Lindström, författare och skådespelare, läste på Skansen, en bandad de Wahl hördes i radio.
1947–1955 - Olof Widgren läste på Skansen och en bandad de Wahl hördes i radio.
Efter Anders de Wahls bortgång 1956 låg traditionen länge nere. År 1977 bestämde dock SVT att man ville återuppta traditionen och TV-sända den. Skådespelaren Georg Rydeberg fick uppdraget, vilket blev en succé och traditionen fortlevde. Efter Rydeberg (1977–1982) har tre skådespelare fått uppgiften, Jarl Kulle (1983–1996), Margaretha Krook (1997–2000) och Jan Malmsjö (2001-).


Varken den fjärde eller den sista strofen i dikten (som handlar om den väntande Messias) brukar numera läsas i nyårsceremonin.

Jan Malmsjö har sagt sig anse att den femte strofens poetiska programförklaring är inaktuell, där "diktens gatularm" rings ut till förmån för i "sångarhjärtan skaparglöden", och brukar ersätta raderna med omskrivningar: "Ring ut det meningslösa gatuvåldets larm / ring till alla hjärtan skaparglöden" (2004) eller "Ring ut det meningslösa våldets gatularm / ring till alla hjärtan kärleksglöden" (2007).

Tennysons original
Det kan tyckas egendomligt att en dikt som blivit en nationell institution inte är svensk, utan en översättning. Men översättningen, tryckt i den annars bortglömde författaren Edvard Fredins Skilda stämmor (1884), är mycket fri. Om man jämför med originalet, Tennysons dikt nr 106 ur samlingen In Memoriam A.H.H. (1850), ser man att Fredins text är en omdiktning i ett annorlunda versmått, som inte är lika metriskt regelbunden, och kanske inte heller lika poetiskt koncis som originalet. Till nationalkänslans fromma kan sägas att de formuleringar som vi minns bäst, "ring, klocka ring", "själaringning över land och vatten", "årets första, skälvande minut", är kreativa tillägg av översättaren.

Texten finns på engelska wikisource: Ring Out, Wild Bells.

På transpiranto
Det finns också en ännu friare översättning, till transpiranto av Ludoviko Hagwaldo (Ludvig Hagwald), tryckt i Grönköpings veckoblad 1998. På fraser som "ding dinka dong" och "akva et rabatta" syns det att det är en översättning av den svenska versionen, och inte av det engelska originalet.



Alfred Tennyson

Alfred Tennyson, Lord Tennyson, född 6 augusti 1809 i Somersby, Lincolnshire, död 6 oktober 1892 i Aldworth, Berkshire, var en brittisk författare och uppburen nationalskald. I Sverige är han mest förknippad med dikten Nyårsklockan som uppläses på Skansen vid tolvslaget varje år.

Liv och verk
Tennyson tillhörde en barnrik prästfamilj och kom 1828 till Cambridges universitet, där han 1829 vann kanslersmedaljen för poemet "Timbuctoo". Redan två år förut hade han jämte sin broder Charles gett ut ett dikthäfte. Tennysons Poems chieftly lyrical (1830), med all sin skönhetsdyrkan och yppiga fantasi rönte ett föga gynnsamt mottagande. Ovänlig kritik riktades även mot hans samling Poems (1833), även om denna måste betecknas som en ovanligt lysande bragd av en 24-årig diktare; där förekom redan så gedigna stycken som "Oenone, The miller’s daughter", "The lotos-eaters", "The palace of art" med flera. Han iakttog då tystnad i nio år, under oavlåtliga studier i poesiens konst, och firade en så mycket större triumf vid sitt framträdande 1842 med en ny diktsamling, som emellertid även upptog urval ur de föregående. Bland nya dikter märkas där "The may-queen", de av ljus erotik burna "The gardener’s daughter" och "The talking oak", självuppgörelsen "The two voices", "Godiva", den äktengelska idyllen "Dora", "Lady Clara Vere de Vere", "Locksley hall", vari tidevarvets känslosträngar grips med kraft, bland hans antika karaktärsbilder "Ulysses" med flera, och sådana förstudier till hans senare stora episka cykel om Artursagan som "Sir Galahad", "The Lady of Shalott" och "Morte d’Arthur". Man kunde inte längre bland hans dikter upptäcka en enda efterhärmad och han sattes från denna tid högst bland samtida skalder i England. Emellertid var han tidtals djupt nedtryckt, även av ekonomiska bekymmer men fick 1845 en statspension och samlade sig till ny verksamhet. På den glättiga och fantasirika sagan The princess, a medley (1847), fylld av renässanslynne, följde elegierna In memoriam (1850), över den tidigt bortryckte ungdomsvännen Arthur Hallam, 132 små dikter i gemensamt versmått. Tidens strävan efter nya andliga synpunkter avspeglas där med en förening av tankedjup och stark känsla.

Tennyson utnämndes 1850 efter William Wordsworth till "poet laureate", i vilken egenskap han författade bland annat ett glansfullt Ode on the death of the duke of Wellington (1852). Den humoristiska "The northern farmer" var det första av hans friska kväden på Lincolnshiredialekt. Bland hans mera betydande större dikter märks vidare Maud, a monodrama (1855), med ett tonfall av stark och upprörd lidelse, sådant man sällan möter hos Tennyson i hans många andra hjärtehistorier, Enoch Arden (1864) ett högeligen omtyckt idylliskt epos, som med gripande enkelhet förtäljer om ett sällsamt skepparöde om trofasthet och självuppoffring samt en cykel (författade på femfotade jamber) episka dikter med ämnen ur Artursagan under heltiteln The idylls of the Ung (1859-85), Tennysons förnämsta vittra bragd. Storslaget och i stränga linjer gestaltas där det medeltida idealet, förhärligas plikten, ridderligheten, kyskheten och offerhågen, med tragiska slagskuggor från det inbrytande sedefördärvet. Poetiskt skönast är sångerna om "liljemön" Elaines rena och dödbringande kärlek till Lancelot samt om Arturs drottning Guineveres brottsliga älskogsförhållande till Lancelot. I kraft av sina stora och smärre, ofta mycket sångbara dikters folkkärhet, intog Tennyson i årtionden på den samtida engelska parnassen en alldeles behärskande ställning, i långvarighet jämförlig kanske blott med vad Victor Hugo varit för Frankrike.

Tennyson kallades 1855 till juris. hedersdoktor vid universitetet i Oxford och upphöjdes 1884 till peer-värdighet med titeln baron Tennyson of Aldworth and Freshwater. Gift 1850 (efter tioårig förlovning) levde han från denna tid i lyckliga omständigheter, 1853 bosatt på ön Wight och från 1867 på det gods han gav namnet Aldworth. Endast kortare resor företog han till olika länder i Europa. Ännu i hög ålder diktade han djupsinnigt och formfulländat, utgav Ballads and other poems (1880), Locksley hall - sixty years after (1886; med utfall mot naturalismen), Demeter (1889), The death of Oenone and other poems (1892) med flera samlingar. På äldre dagar försökte han sig också på att skriva drama; den rätta dramatiska kraften saknas emellertid i hans omsorgsfullt utarbetade skådespel Queen Mary (1875), Harold (1876), The falcon (1879) The cup (1881; senromerskt ämne), The promise of may (1882), Becket (1884), hans starkaste drama uppfört med verklig framgång, och The foresters (1892; om Robin Hood och hans bågskyttar).


Tennysons skaldelynne är lyrisk-episkt; i det kontemplativa och skildrande lyckas han bäst. I hans dikter framträder med styrka och renhet en varm sympati för människorna jämte förmågan att utspana deras ädlare impulser och syften. Segrande gudsförtröstan och profetisk förhoppning om, att en ädlare människotyp skall framgå ur kulturens strider, lyser fram ur hans tankelyrik. Tennyson har poetiskt belyst århundradets stora spörsmål och mänsklighetens intressen, gett uttryck åt kulturens ljusa och mörka sidor, folkets självkänsla gentemot bördens eller privilegiernas anspråk. Han är en representant för de optimistiska strävanden som i ord och handling framträdde under förra delen av drottning Viktorias regering. Till väsen och form är väl för övrigt hans poesi en fortblomstring av Georgsskedets stora lyrikers (William Wordsworth, Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, John Keats), kanske inte mer genialisk, men med stegring av färg- och klangrikedom och konstnärlig detaljutmejsling samt ett för honom egendomligt ljusdunkel, en ljuvlig skönhetsdager, som gjuter sig över hans brett böljande vers. Han hade ett utomordentligt sinne för finare skiftningar i såväl själsrörelser som den yttre naturens företeelser och återgav dem med rikt målande egenord. Så har han mer än kanske någon efter Shakespeare gjort engelska språket rikare. Flera av hans dikter andas också stark nationalstolthet.

Under sin mogenhetsperiod uppbar Tennyson ojämförligt höga författarhonorar. Flärdfri och tillbakadragen, levde den imponerande åldringen i ro på Aldworth tills hans hälsa bröts av influensa. Han fick hedersgrav i Westminster Abbey, och ett monument över honom restes 1897 i Freshwater på Wight.

Bland upplagor av Tennysons arbeten märks lyxeditionen i 12 band, 1898-99, och den i 9 band, 1908, med förklarande noter av honom själv och hans son. Tennysons son lord Hallam Tennyson, född 1852, blev efter universitetsstudier sin faders privatsekreterare, skrev sedermera en viktig biografi över honom och var 1902-03 generalguvernör över Australien.




Nyårsklockan av Lord Alfred Tennyson,
med samtliga uppläsare genom åren. Lyssna till ANDERS DE WAHL, GEORG RYDEBERG, JARL KULLE, MARGARETHA KROOK & JAN MALMSJÖ, som här läser dikten tillsammans......




Dikt:

Nyårsklockan
Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.



Källförteckning:

Lord Alfred Tennyson
Nyårsklockan


.

Tomten av Viktor Rydberg

Visserligen är inte detta musik men det är ljud.

Tomten, Midvinternattens köld är hård en dikt av svensken Viktor Rydberg (1828-1895). Den publicerades ursprungligen i Ny Illustrerad Tidning 1881. Under en till det yttre idyllisk form ställer dikten den grundläggande metafysiska frågan om människolivets mål och mening, en svårbesvarbar "gåta" som diktens huvudperson, en tomte, funderar över.

Dikten är skriven på slutrimmad vers. De elva åttaradiga stroferna har rimschemat ABABCCDD, där A och C är manliga rim medan B och D är kvinnliga. I strofernas första, tredje, femte och sjätte versrader är betoningarna fyra, medan de i de andra, fjärde, sjunde och åttonde raderna är tre. Det finns en melodi som passar till, så att man kan sjunga dikten som en sång.

En kortfilm (Tomten - en vintersaga) gjordes 1941 av filmaren Gösta Roosling.





Abraham Viktor Rydberg
född 18 december 1828 i Jönköping i Jönköpings län (Småland), död 21 september 1895 i Djursholm

Rydberg föddes i Jönköpings borggård 1828 som femte barnet och tredje sonen till slotts- och fångvaktmästaren Johan Rydberg och Hedvig Kristina Duker. Redan 1834 dog hans mor, varpå hans far söp ned sig och Viktor blev fosterbarn. Sin skolutbildning fick Rydberg i Jönköpings lärdomsskola och på gymnasiet i Växjö.

Viktor Rydbergs far tillhörde en bondesläkt som ursprungligen burit soldatnamnet Frisk samt i flera släktled varit bosatta i Heljared. Modern hade sina rötter i Polen, och den svenska stamfadern var född i Småland vid 1500-talets slut.[1]

Åren 1847-1851 var Rydberg journalist på Jönköpingsbladet (JB) och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) 1855-1876, i båda fallen under chefredaktör Johan Sandwall. I JB publicerades Rydbergs första romaner som följetonger: Vampyren (1848), Ett äventyr i Finska Skärgården (1850) och Positivspelarne (1850-1851). Under läsåret 1851-1852 tog Rydberg studenten som privatist i Lund och inledde studier i juridik, men utan att ta någon examen; tiden ägnades till stor del åt studentikost umgängesliv. De närmaste åren 1852-1855 försörjde han sig som informator, bland annat hos konsul S. A. Svalander i Göteborg och kapten G. F. Ström på Kållandsö; han blev vän med den sistnämndes son Rudolf.

Under åren 1855-1876 var han medlem av redaktionen för GHT; på 1870-talet var han utrikesredaktör, men skrev för övrigt allmänjournalistik. Han bodde hos sin gode vän och tidningens chefredaktör S. A. Hedlund. Vid första allmänna kyrkomötet 1868 i Stockholm var Rydberg ombud. 1870-1872 var han riksdagsledamot i andra kammaren, närmast med anslutning till Lantmannapartiet.

År 1874 gjorde Rydberg sin första stora utlandsresa, till Frankrike, Italien och Tyskland; reserapporter publicerades i GHT. Rydbergs norske vän Bjørnstjerne Bjørnson uppmanade S. A. Hedlund att låta Rydberg sluta på GHT för att kunna koncentrera sig på värdefullare författarskap. Så skedde, till Rydbergs egen stora förtrytelse; han behövde växelbruket. Under åren 1876-1880 var författaren föreläsare i filosofi och kulturhistoria vid Göteborgs undervisningsfond. (numera Göteborgs universitet).

Viktor Rydberg förärades hedersdoktor i Uppsala, vid 400-årsjubileet, och invaldes i Svenska Akademien efter C. V. A. Strandberg år 1877. År 1879 gifte Rydberg sig med Susen Emilia Hasselblad. Paret fick inga barn.

År 1884 utnämndes han till professor i kultur- och konsthistoria vid Stockholms Högskola. Rydberg var, förutom ledamot i Svenska Akademien, även ledamot i Vetenskapsakademien sedan 1889, samt sedan 1887 hedersledamot i Akademien för de fria konsterna.

År 1890 flyttade paret Rydberg till den år 1889 grundade villastaden Djursholm, strax norr om Stockholm. De bosatte sig i det nybyggda huset Villa Ekeliden. Viktor Rydberg blev snart att engagerad i samhällets kulturliv. Bland annat medverkade han till att ortens vägar och kvarter fick namn som anknöt till fornnordiska begrepp. Han blev också inspektor för ortens nyinrättade skola, som senare kom att kallas Djursholms samskola och som de första åren höll till i lokaler i Djursholms slott.

Under tiden i Djursholm skapade Rydberg ett av sina mest kända verk, dikten Betlehems stjärna, som tonsattes av en annan av de tongivande kulturprofilerna i det tidiga Djursholm, Alice Tegnér.[2] Betlehems stjärna, som även kallas Gläns över sjö och strand, framfördes första gången vid den julavslutning i Djursholms samskola.

Efter en kort tids sjukdom avled han den 21 september 1895 i sin bostad Villa Ekeliden på Djursholm. Han jordfästes i Klara kyrka i Stockholm och gravsattes på Östra begravningsplatsen i Göteborg. "Viktor Rydberg-Mausoléet" på dåvarande Nya begrafningsplatsen (Östra begravningsplatsen) invigdes 21 september 1900.[3] Av korrespondens mellan begravningsprästen och änkan framgår att man inte hade respekterat den avlidnes sista vilja i fråga om hur begravningen skulle gå till. Vad han velat är okänt.

Några år efter Viktor Rydbergs död år 1895 flyttade författaren Elsa Beskow och hennes make teologen Natanael Beskow till Villa Ekeliden och bodde där till 1947. Villa Ekeliden revs några år senare.



Del 1


Del 2



Det finns även en Engelsk variant av Tomten men översättningen har i detta fall förlorat dikten och följer bara i stora drag handlignen vilken även ar avkortad.





Dikten Tomten i text

TOMTEN.
Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.



Har kommer även den finska tonsatta version av dikten.

Mari Palo - Tonttu


Tonttu (Vesa-Matti Loiri)



Källförteckning:
Viktor Rydberg på Wikipedia
Dikten Tomten


.