Nyårsklockan av Lord Alfred Tennyson

Nyårsklockan

Anders de WahlAtt dikten Nyårsklockan (med den kända versraden "Ring, klocka ring") av lord Alfred Tennyson (1809–1892), svensk översättning (postumt utgiven 1890) av Edvard Fredin (1857–1889), reciteras vid tolvslaget på Skansen är en gammal svensk tradition.

Första gången var 1895 då dikten lästes av Nicklas Bergendahl, kallad Magnis på Nabben, året efter var det snökaos och därför inställt, men 1897 deklamerades dikten av den som kom för många att bli starkt förknippad med den, en då nästan 29-årig teaterelev vid namn Anders de Wahl som hade blivit tillfrågad av Artur Hazelius. De första decennierna lästes dikten bara för besökarna på Skansen, men sedan, fram till och med 1955, kunde dikten även höras i radio.


Andra personer som läst dikten:

1898 - Per Oscar Eliasson, skådespelare.
1899 - Ruben G:son Berg, litteraturhistoriker.
1900 - Lambert Lindblad.
1901 - Konstantin Axelsson, regissör och skådespelare.
1905 - Bror Olsson, skådespelare.
1917 - Ivan Hedqvist, skådespelare.
1925 - Uno Henning, skådespelare.
1931 - lästes Nyårsklockan ej. Skansenchefen professor Lindblom höll istället ett högtidstal.
1934 - läste de Wahl dikten i radio ifrån Sveriges radios studio på Kungsgatan 8 i Stockholm, medan Uno Henning läste dikten på Skansen.
1939 - Arnold Sjöstrand, skådespelare.
1940 - Nyårsklockan lästes inte alls på Skansen, men de Wahl läste den i radio.
1946 - Rune Lindström, författare och skådespelare, läste på Skansen, en bandad de Wahl hördes i radio.
1947–1955 - Olof Widgren läste på Skansen och en bandad de Wahl hördes i radio.
Efter Anders de Wahls bortgång 1956 låg traditionen länge nere. År 1977 bestämde dock SVT att man ville återuppta traditionen och TV-sända den. Skådespelaren Georg Rydeberg fick uppdraget, vilket blev en succé och traditionen fortlevde. Efter Rydeberg (1977–1982) har tre skådespelare fått uppgiften, Jarl Kulle (1983–1996), Margaretha Krook (1997–2000) och Jan Malmsjö (2001-).


Varken den fjärde eller den sista strofen i dikten (som handlar om den väntande Messias) brukar numera läsas i nyårsceremonin.

Jan Malmsjö har sagt sig anse att den femte strofens poetiska programförklaring är inaktuell, där "diktens gatularm" rings ut till förmån för i "sångarhjärtan skaparglöden", och brukar ersätta raderna med omskrivningar: "Ring ut det meningslösa gatuvåldets larm / ring till alla hjärtan skaparglöden" (2004) eller "Ring ut det meningslösa våldets gatularm / ring till alla hjärtan kärleksglöden" (2007).

Tennysons original
Det kan tyckas egendomligt att en dikt som blivit en nationell institution inte är svensk, utan en översättning. Men översättningen, tryckt i den annars bortglömde författaren Edvard Fredins Skilda stämmor (1884), är mycket fri. Om man jämför med originalet, Tennysons dikt nr 106 ur samlingen In Memoriam A.H.H. (1850), ser man att Fredins text är en omdiktning i ett annorlunda versmått, som inte är lika metriskt regelbunden, och kanske inte heller lika poetiskt koncis som originalet. Till nationalkänslans fromma kan sägas att de formuleringar som vi minns bäst, "ring, klocka ring", "själaringning över land och vatten", "årets första, skälvande minut", är kreativa tillägg av översättaren.

Texten finns på engelska wikisource: Ring Out, Wild Bells.

På transpiranto
Det finns också en ännu friare översättning, till transpiranto av Ludoviko Hagwaldo (Ludvig Hagwald), tryckt i Grönköpings veckoblad 1998. På fraser som "ding dinka dong" och "akva et rabatta" syns det att det är en översättning av den svenska versionen, och inte av det engelska originalet.



Alfred Tennyson

Alfred Tennyson, Lord Tennyson, född 6 augusti 1809 i Somersby, Lincolnshire, död 6 oktober 1892 i Aldworth, Berkshire, var en brittisk författare och uppburen nationalskald. I Sverige är han mest förknippad med dikten Nyårsklockan som uppläses på Skansen vid tolvslaget varje år.

Liv och verk
Tennyson tillhörde en barnrik prästfamilj och kom 1828 till Cambridges universitet, där han 1829 vann kanslersmedaljen för poemet "Timbuctoo". Redan två år förut hade han jämte sin broder Charles gett ut ett dikthäfte. Tennysons Poems chieftly lyrical (1830), med all sin skönhetsdyrkan och yppiga fantasi rönte ett föga gynnsamt mottagande. Ovänlig kritik riktades även mot hans samling Poems (1833), även om denna måste betecknas som en ovanligt lysande bragd av en 24-årig diktare; där förekom redan så gedigna stycken som "Oenone, The miller’s daughter", "The lotos-eaters", "The palace of art" med flera. Han iakttog då tystnad i nio år, under oavlåtliga studier i poesiens konst, och firade en så mycket större triumf vid sitt framträdande 1842 med en ny diktsamling, som emellertid även upptog urval ur de föregående. Bland nya dikter märkas där "The may-queen", de av ljus erotik burna "The gardener’s daughter" och "The talking oak", självuppgörelsen "The two voices", "Godiva", den äktengelska idyllen "Dora", "Lady Clara Vere de Vere", "Locksley hall", vari tidevarvets känslosträngar grips med kraft, bland hans antika karaktärsbilder "Ulysses" med flera, och sådana förstudier till hans senare stora episka cykel om Artursagan som "Sir Galahad", "The Lady of Shalott" och "Morte d’Arthur". Man kunde inte längre bland hans dikter upptäcka en enda efterhärmad och han sattes från denna tid högst bland samtida skalder i England. Emellertid var han tidtals djupt nedtryckt, även av ekonomiska bekymmer men fick 1845 en statspension och samlade sig till ny verksamhet. På den glättiga och fantasirika sagan The princess, a medley (1847), fylld av renässanslynne, följde elegierna In memoriam (1850), över den tidigt bortryckte ungdomsvännen Arthur Hallam, 132 små dikter i gemensamt versmått. Tidens strävan efter nya andliga synpunkter avspeglas där med en förening av tankedjup och stark känsla.

Tennyson utnämndes 1850 efter William Wordsworth till "poet laureate", i vilken egenskap han författade bland annat ett glansfullt Ode on the death of the duke of Wellington (1852). Den humoristiska "The northern farmer" var det första av hans friska kväden på Lincolnshiredialekt. Bland hans mera betydande större dikter märks vidare Maud, a monodrama (1855), med ett tonfall av stark och upprörd lidelse, sådant man sällan möter hos Tennyson i hans många andra hjärtehistorier, Enoch Arden (1864) ett högeligen omtyckt idylliskt epos, som med gripande enkelhet förtäljer om ett sällsamt skepparöde om trofasthet och självuppoffring samt en cykel (författade på femfotade jamber) episka dikter med ämnen ur Artursagan under heltiteln The idylls of the Ung (1859-85), Tennysons förnämsta vittra bragd. Storslaget och i stränga linjer gestaltas där det medeltida idealet, förhärligas plikten, ridderligheten, kyskheten och offerhågen, med tragiska slagskuggor från det inbrytande sedefördärvet. Poetiskt skönast är sångerna om "liljemön" Elaines rena och dödbringande kärlek till Lancelot samt om Arturs drottning Guineveres brottsliga älskogsförhållande till Lancelot. I kraft av sina stora och smärre, ofta mycket sångbara dikters folkkärhet, intog Tennyson i årtionden på den samtida engelska parnassen en alldeles behärskande ställning, i långvarighet jämförlig kanske blott med vad Victor Hugo varit för Frankrike.

Tennyson kallades 1855 till juris. hedersdoktor vid universitetet i Oxford och upphöjdes 1884 till peer-värdighet med titeln baron Tennyson of Aldworth and Freshwater. Gift 1850 (efter tioårig förlovning) levde han från denna tid i lyckliga omständigheter, 1853 bosatt på ön Wight och från 1867 på det gods han gav namnet Aldworth. Endast kortare resor företog han till olika länder i Europa. Ännu i hög ålder diktade han djupsinnigt och formfulländat, utgav Ballads and other poems (1880), Locksley hall - sixty years after (1886; med utfall mot naturalismen), Demeter (1889), The death of Oenone and other poems (1892) med flera samlingar. På äldre dagar försökte han sig också på att skriva drama; den rätta dramatiska kraften saknas emellertid i hans omsorgsfullt utarbetade skådespel Queen Mary (1875), Harold (1876), The falcon (1879) The cup (1881; senromerskt ämne), The promise of may (1882), Becket (1884), hans starkaste drama uppfört med verklig framgång, och The foresters (1892; om Robin Hood och hans bågskyttar).


Tennysons skaldelynne är lyrisk-episkt; i det kontemplativa och skildrande lyckas han bäst. I hans dikter framträder med styrka och renhet en varm sympati för människorna jämte förmågan att utspana deras ädlare impulser och syften. Segrande gudsförtröstan och profetisk förhoppning om, att en ädlare människotyp skall framgå ur kulturens strider, lyser fram ur hans tankelyrik. Tennyson har poetiskt belyst århundradets stora spörsmål och mänsklighetens intressen, gett uttryck åt kulturens ljusa och mörka sidor, folkets självkänsla gentemot bördens eller privilegiernas anspråk. Han är en representant för de optimistiska strävanden som i ord och handling framträdde under förra delen av drottning Viktorias regering. Till väsen och form är väl för övrigt hans poesi en fortblomstring av Georgsskedets stora lyrikers (William Wordsworth, Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, John Keats), kanske inte mer genialisk, men med stegring av färg- och klangrikedom och konstnärlig detaljutmejsling samt ett för honom egendomligt ljusdunkel, en ljuvlig skönhetsdager, som gjuter sig över hans brett böljande vers. Han hade ett utomordentligt sinne för finare skiftningar i såväl själsrörelser som den yttre naturens företeelser och återgav dem med rikt målande egenord. Så har han mer än kanske någon efter Shakespeare gjort engelska språket rikare. Flera av hans dikter andas också stark nationalstolthet.

Under sin mogenhetsperiod uppbar Tennyson ojämförligt höga författarhonorar. Flärdfri och tillbakadragen, levde den imponerande åldringen i ro på Aldworth tills hans hälsa bröts av influensa. Han fick hedersgrav i Westminster Abbey, och ett monument över honom restes 1897 i Freshwater på Wight.

Bland upplagor av Tennysons arbeten märks lyxeditionen i 12 band, 1898-99, och den i 9 band, 1908, med förklarande noter av honom själv och hans son. Tennysons son lord Hallam Tennyson, född 1852, blev efter universitetsstudier sin faders privatsekreterare, skrev sedermera en viktig biografi över honom och var 1902-03 generalguvernör över Australien.




Nyårsklockan av Lord Alfred Tennyson,
med samtliga uppläsare genom åren. Lyssna till ANDERS DE WAHL, GEORG RYDEBERG, JARL KULLE, MARGARETHA KROOK & JAN MALMSJÖ, som här läser dikten tillsammans......




Dikt:

Nyårsklockan
Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.



Källförteckning:

Lord Alfred Tennyson
Nyårsklockan


.